Direktlänk till inlägg 1 september 2018
Håller hårt i dom här sista dagarna. Vill inte riktigt släppa taget och erkänna att sommaren lidit mot sitt slut.
Dom underbaraste dagarna har vi faktiskt kvar. Dom där dagarna som börjar alldeles dimmiga. När man inte ser ner till sjön. Inte ser Ammeröberget. Sen sakta börjar dimman lätta och världen visar sig från sitt vackraste. Det finns inget vackrare än hösten. Vindstilla dagar med strålande sol och den friska kalla luften.
Mina fina hästar. Kerstin, Fadie och Metallica. Dom går fortfarande ute. Några veckor till då gräset fortfarande är grönt och fylligt. Runda och fina är dom. Manarna är långa och svansarna trassliga. Men dom njuter lika mycket som jag av dom här dagarna så jag låter dom stanna där, i den stora gröna hagen nere vid sjön.